Olle Bærtling, född 6 december 1911 i Halmstad och död 2 maj 1981 i Stockholm, var en svensk målare och skulptör och räknas som en av de främsta svenska konstnärerna under efterkrigstiden. Hans väg in i konsten var allt annat än traditionell: han arbetade som bankman vid Skandinaviska banken i Stockholm 1929–1956 och var som konstnär i huvudsak självlärd. Måleriet inledde han på 1930-talet med modernistiska experiment influerade av nonfigurativa konstriktningar, och 1948 reste han till Paris för att studera för André Lhote – ett möte som skar sig när Lhote invände att det inte finns några konturlinjer i naturen, varpå Bærtling svarade att de finns i hans målningar och i stället gick vidare till Fernand Léger.

Omkring 1950 kom vändpunkten: han lämnade det föreställande måleriet helt för en rent geometrisk, nonfigurativ stil. Det är denna period som gjort honom världsberömd – dynamiska kompositioner av öppna triangelformer i lysande färger, avgränsade av kraftfulla svarta linjer som tycks fortsätta ut ur bildytan, mot oändligheten. Med tiden renodlade han paletten till sekundärfärger – violett, orange, grönt – samt det egna ”Baertlingvitt”, en svagt gröntonad vit; kulörer som medvetet inte skulle gå att återfinna i naturen.

Bærtling verkade också i det offentliga rummet. Han arbetade med linjetunna stålrörsskulpturer, utförde monumentalmålningar i entréhallen till det första Hötorgshuset och samarbetade med arkitekter vid utsmyckningar av bland annat Stockholms universitet i Frescati och Kulturhuset. Hans mest visionära projekt, skulpturen Asamk för Sergels torg, skulle ha blivit cirka 85 meter hög med hiss upp till en utsiktsplattform – den byggdes aldrig i full skala, men en mindre version finns på Skissernas museum i Lund. Bærtling är i dag betraktad som en modern klassiker och en av få nordiska efterkrigskonstnärer med ett verkligt internationellt genombrott, med bland annat 17 separatutställningar i USA.